En kommentar om sårbarhet i tekniska system.

Efter Cornucopias blogginlägg idag om "Det senaste inom Sårbarhet" kom jag att tänka på två saker.

1. Dels att det är lite förunderligt hur mycket det påminner om en del av vad som hände med (det man hörde på nyheterna i alla fall) Rysslands militärmateriel under 90-talet, liksom med det civila flyget etc. Det var lite fler olyckor, krascher och annat som skylldes slentrianmässigt - vad man fick intrycket av - på försupna ryssar, korruption och att ryska saker helt enkelt påstods vara dåliga överlägna motsvarigheter från väst. Vilket antagligen inte helt var sant. En stor del av anledningen - undantaget korruption och dylikt* - verkar sådär senare ha varit helt enkelt gravt otillräckligt teknisk service. Så både helikoptrar föll ur skyn och infrastruktur fungerade dåligt. Det var helt enkelt i sammanhanget för dyrt att underhålla annars komplexa tekniska system och resultatet var därefter - en ökad sårbarhet. Men Ryssland hade på 90-talet en usel ekonomi och röveriet var stort.

* Visst söps det - men givet att hela det norliga bältet super så är det lite tveksamt att påpeka sådant som huvudorsak. Och det bör inte förvåna någon  att det sups mer i dåliga tider. Det

2. Tekniskt underhåll kostar, och bygger man dyrare och mer komplexa system så kan det ofta innebära att underhållet kostar - vilket gör det attraktivt (för att använda nyspråk) att spara på underhållet så mycket som möjligt.

Slutsatsen i det här fallet är att man kanske har en paradox, men ändå en fullt logisk sådan. Kostar då underhåll i dagens Sverige - som enligt många är rikt ändå - såpass mycket att vi sparar in på det eller rent av konstruerar (designar som inte hört k-ordet förut och är för unga) även basala system som dörröppning så att de inte klarar strömavbrott - tja då råkar vi ut för samma sak: Det blir för dyrt. Och då har man förlorat sett till hela systemet, även om någon någonstans säkert gör vinst.


/Teheimar.

Frågor som rör Försvarsmakten.

Som ett led i den alltmer högljudda och ihållande debatten kring den Svenska Försvarsmaktens ekonomi, vara eller icke-vara, tänkte jag posta några frågor som jag anser behöver debatteras i anslutning och som del av den större debatten.
Idag är kontexten sådan att man mer eller mindre kräver mer Försvar. Men det diskuteras samtidigt för få alternativ, och det politiska Sverige (i alla fall från just nu partier och politiker i regeringställning - låt vara en minoritetsregering) verkar ha ett svalt eller i vart fall till synes handlingsförlamad inställning.

Här kommer det allteftersom postas några diskussionspunkter som jag önskar lyfta fram.
På grund av tidsbrist kommer dock inläggen inte vara särdeles långa, men däremot är de väl snabbt lästa.

1. -          Hur stort försvar behövs det? Vad räcker som ett absolut minimum?
I dagens debatt så framgår med all pinsam tydlighet att Sveriges försvar verkar underdimensionerat, och på sätt och vis vadandes i något alltför komplex byråkrati (PRIO??, eller något annat?) som tillsammans gör verksamheten belamrad av avtalsmässiga klurigheter, skenande kostnader i en redan snålt tillsatt budget osv.
Men... hur stor Försvarsmakt skall vi egentligen ha? I rena enheter? Skall vi göra som Finland? Skall vi mer av endela vapenslag eller mindre? Hur mycket folk kontra högteknologi skall vi ha?